Önskade att ni någon gång kunde vara stolta över mig.
Jag har aldrig tyckt om skolan. Men jag har ändå gjort så gott jag kan även fast jag mått så sämst. Lite dålig svenska där kanske, jag vet.
Men jag har som sagt alltid gjort mitt bästa. Jag har gått från knappt G till VG plus vs minus. Det är ett ganska stort steg, snarare det är ett stort steg i dagens läge.
När jag fick VG i åttan i matte och svenska som jag har haft ganska svårt för blev jag väldigt glad. Direkt kom kommentarerna. "Varför fick du inte MVG?" "Det var väl inte särskilt bra?".
Direkt sänktes min glada min till en ganska ledsen min.
När jag som gått från en ganska låg nivå gått till en högre nivå blir det som en morot. Att man känner, yes, jag kan klara det här. Men sen när man får dessa kommentarer är det som moroten tas ifrån en och man måste börja om från ruta ett och prestera högre. Jag klarar inte att känna denna press. Jag mår så innerligt dåligt av det att jag inte kan ligga och prestera så bra som jag börjat göra.
Nu fick jag VG nästan MVG på mitt NO prov där jag har haft ganska så precis G i åttan, i alla fall i kemi. Jg önskar att ni kan säga "Vad bra / Vad duktigt" "Fortsätt i dessa rätta takter" etc. Liknande uppmuntrande ord som att ni verkligen menar det.
Jag känner bara att jag skulle må bättre och kanske prestera ännu bättre om jag fick den känslan, att ni var stolta över mig. Inte att få höra klagandet varje dag. Utan att få höra glada små ord. Inga sura miner.
Om ni läser det här snälla, för min skull, försök. Då kanske jag kan prestera och leva upp till era resultat.
Nu kommer jag bli något positivare. Angående höstlovsresan blir det antagligen London. I varje fall det lutar mest åt det hållet nu för tillfället. Då kan jag gå på Agnes tjejmiddag på första lördagen, sedan kan jag shoppa i London och åka till det land jag saknat så otroligt mycket. Och ett litet plus jag får se Crisis Journey :).
Det var nog allt för mig, puss & hej!
Men jag har som sagt alltid gjort mitt bästa. Jag har gått från knappt G till VG plus vs minus. Det är ett ganska stort steg, snarare det är ett stort steg i dagens läge.
När jag fick VG i åttan i matte och svenska som jag har haft ganska svårt för blev jag väldigt glad. Direkt kom kommentarerna. "Varför fick du inte MVG?" "Det var väl inte särskilt bra?".
Direkt sänktes min glada min till en ganska ledsen min.
När jag som gått från en ganska låg nivå gått till en högre nivå blir det som en morot. Att man känner, yes, jag kan klara det här. Men sen när man får dessa kommentarer är det som moroten tas ifrån en och man måste börja om från ruta ett och prestera högre. Jag klarar inte att känna denna press. Jag mår så innerligt dåligt av det att jag inte kan ligga och prestera så bra som jag börjat göra.
Nu fick jag VG nästan MVG på mitt NO prov där jag har haft ganska så precis G i åttan, i alla fall i kemi. Jg önskar att ni kan säga "Vad bra / Vad duktigt" "Fortsätt i dessa rätta takter" etc. Liknande uppmuntrande ord som att ni verkligen menar det.
Jag känner bara att jag skulle må bättre och kanske prestera ännu bättre om jag fick den känslan, att ni var stolta över mig. Inte att få höra klagandet varje dag. Utan att få höra glada små ord. Inga sura miner.
Om ni läser det här snälla, för min skull, försök. Då kanske jag kan prestera och leva upp till era resultat.
Nu kommer jag bli något positivare. Angående höstlovsresan blir det antagligen London. I varje fall det lutar mest åt det hållet nu för tillfället. Då kan jag gå på Agnes tjejmiddag på första lördagen, sedan kan jag shoppa i London och åka till det land jag saknat så otroligt mycket. Och ett litet plus jag får se Crisis Journey :).
Det var nog allt för mig, puss & hej!
Kommentarer
Trackback
