thereseenberg

Ja, idag är det en vecka sedan. Så tårarna rinner ner för mina kinder. Jag kan inte stoppa dom och jag vill inte stoppa dom. Mascaran kladdas ut och ser ut som svarta fartränder på mina kinder.
Mina ögon är döda med en gnutta sorg i, men inte samma liv som fanns när du levde.
Jag ler och verkar glad, men det är bara en fasad jag håller uppe. Fasaden raseras varje gång pressen kommer i min närhet. Jag bryter ihop mer än någonsin, panikattackerna och nervsammanbrotten kommer tätt. Huvudvärken vägrar att släppa mitt huvud.
Jag hade det svårt redan innan du försvann upp till himmelen. Stora bråk med flera av mina vänner. Skolan ville inte fungera. Ridningen fungerade verkligen inte. Missförstånd med många i min närhet som blev till bråk. Folk som snackar skit bakom ryggen. Allt fungerade inte, men jag var i en dålig period. Sedan när jag trodde allt skulle bli bra när jag åkte till Egypten så ringde dom och sa att du hade superhög feber. Din fru sa att om du skulle dö så skulle du dö på en trygg plats. Hon syftade på ålderdomshemmet. Ännu en gång bröt jag ihop. Dagen efter blev vi informerade att du blivit skickad till sjukhuset. Väl på sjukhuset fick vi reda på att du hade blodförgiftning. Plus högre feber en någonsin. Dagen efter visste vi i alla fall att du blev behandlad med antibiotika. Men dagen efter blev det inte bättre. Några timmar senare fick vi ett samtal om att du var död. Mamma visade mig en bild på dig. Jag sa "Vad gulligt att han läser böcker, hans favoritsysselsättning. Han ser så fridfull ut." Mamma svarade "Han är död". Först hamnade jag i chock. En minut senare fick jag något ryck. Jag skrek. Jag grät. Jag slog allt som var omkring mig. Jag kunde inte andas. Jag skakade. Jag ville bara inte förstå det. Jag försökte skada mig själv. Men jag lät bli. jag fick total panik. Gråten gick inte att stoppa. Du var den som betydde mest i min barndom, du plockade alltid björnbär åt mig när du visste att jag skulle ner. Du var min stora idol. Helt plötsligt var du borta. Sista gången jag träffade såg jag dig sova på ditt rum och jag lät bli att väcka dig, du såg ut att sova så djupt. Dina lugna andetag, ditt lilla leende, dina lyckliga ögon - allt det är borta nu. Men i mitt hjärta kommer du alltid att leva kvar. För jag älskar dig morfar.

Rest In Peace Gunnar Nilsson. 31 oktober 2009.